Vad säger gesterna?
Swedenmark (2012) beskriver utvecklingen av gester då människan lärde sig att stå, eftersom händerna då frigjordes och på så vis kunde börja användas för att kommunicera med andra människor. Detta skedde för kanske en miljon år sedan medan det verbala språket kom långt senare. Swedenmark (2012) talar om professorn Stefano Gensini som menar att ”gester kan vara som pistoler. De kan vara kraftfullare än ord”. Vi lär oss tidigt de vanliga gesterna som att nicka, peka och vinka. Att peka skulle enligt Swedenmark (2012) kunna vara en universell gest då det är en av de första gesterna vi gör som barn, men i vissa kulturer använder sig vuxna istället av munnen för att peka, genom att skjuta ut läpparna.
Swedenmark (2012) berättar att man i Italien ofta ser en gest där man för samman fingrarna till en kon och skakar på handen upp och ner. Gesten betyder ungefär ”vad håller du på med?”. Italienare är flitiga användare av gester och där har gesterna till och med fått egna ”ordböcker”. Gesterna används för att uttrycka allt ifrån ”det bryr jag mig inte om”, ”vad gott!” och ”han är bedragen”. De olika handrörelserna vid olika gester ser visserligen inte likadana ut i hela Italien. Det napolitanska gestspråket beskrivs vara särskilt rikt enligt Swedenmark (2012). Dock är ingen kultur fattig på gestspråk utan det handlar snarare om att vi använder gesterna på olika sätt. Gesterna är olika men kan mycket väl betyda samma sak. Till exempel då en italienare argt slår ut med händerna kanske en svensk rynkar på ögonbrynen istället. Svenskar använder sig oftare av blickar och har ett mer diskret gestikulerande än de yviga handrörelserna som till exempel italienarna ofta kommunicerar med. Det finns dock inga studier som bekräftar att människor i Medelhavsområdet gestikulerar mer än andra, förtydligar Swedenmark (2012).
Enligt Hansen (2007) är det förmodligen araber och indier som har det mest rika gestspråket. I Afrika och Asien är det vanligare att man har handflatan nedåt istället för uppåt när man vill vinka till sig någon. Att vinka till sig någon med handflatan vänd uppåt som vi i svenskar gör anses där som oartigt och i Vietnam används denna gest enbart när man kallar på en hund. Vårt skandinaviska sätt att hälsa genom en vinkning (vifta handen fram och tillbaka) är i Vietnam en gest för ”kom hit”. Vi i Skandinavien kliar oss i huvudet när vi är förvirrade men i Japan signalerar detta istället ilska, förklarar Hansen (2007).
Att gestikulera är något vi gör per automatik och oftast planerar vi inte hur vi ska använda gester, menar Swedenmark (2012). Detta är kanske orsaken till att det kan bli så stora missförstånd när vi reser till andra länder med ett annat gestspråk. I många kulturer för man samman tummen och pekfingret till en ring för att tala om att någonting är bra men i några länder (främst asiatiska) är denna gest förknippad med kvinnans könsorgan och ses som en förolämpning. I Japan betyder gesten dock ”pengar”. I Sverige svarar vi ”ja” genom att nicka medan samma gest betyder ”nej i Grekland. Hanssen (2007) beskriver att huvudgester används mer i Indien och på Sri Lanka än i Europa.
Forskare har delat in gesterna i de tre kategorierna emblematiska, ikoniska och språkbundna gester. De emblematiska gesterna (kallade emblemen) är kulturellt inlärda gester. Man menade att emblemen är rörelsemönster med så exakta betydelser att man skulle kunna göra ”ordböcker” över dem. Trots detta är alla gester ändå alltid beroende av sammanhanget, eftersom gestrena kan tolkas på olika sätt om man exempelvis pratar samtidigt. Swedenmark (2012) menar att emblemen är gester som saknar logisk förklaring. Exempel på emblem är till exempel snurrandet av ett finger vid huvudet när man vill visa att någon är knäpp eller, att som italienare, sätta pekfingret på kinden och snurra på det för att tala om att något är gott. Ikoniska gester är mer logiska än emblemen då de används för att försöka avbilda verkligheten. Dessa gester kan vara lättare att förstå men kräver ändå sitt sammanhang och oftast även ett samtidigt yttrande, förklarar Swedenmark (2012). Till exempel att göra en cirkelformad rörelse med händerna samtidigt som man berättar att någonting är runt. Även de ikoniska gesterna ser olika ut i olika kulturer och även de måste alltså läras in. Inom en kultur kan flera olika gester betyda samma sak, som till exempel ”kom hit” som kan uttryckas med flera olika gester. Swedenmark (2012) beskriver att till skillnad från emblematiska och ikoniska gester kan de språkbundna gesterna aldrig användas ensamma utan kräver alltid en samtidig verbal kommunikation. Exempel på språkbundna gester kan vara att gestikulera med händerna medan vi pratar eller att vifta med armarna medan vi ”letar efter ord”.
Voss (2009) talar om att man i forskning har sett att icke-verbala signaler gör ungefär fem gånger så stort intryck jämfört med verbala och att framför allt kvinnor litar mer på den icke-verbala kommunikationen om den verbala och icke-verbala inte stämmer överens. En öppen handflata ger intryck av ärlighet och en person som är ärlig använder händerna när den pratar medan en oärlig person döljer sina händer. Handflatan vänd uppåt tolkas som en undergiven och icke-hotfull gest och en nedåtvänd handflata ger intrycket av makt. Rutialen att skaka hand uppstod enligt Voss (2009) som ett sätt att bevisa att man var obeväpnad, då man sträckte ut sina armar och visade handflatorna. Hälsningsgesten där man greppade varandras handleder för att förhindra motparten från att greppa efter eventuellt gömda vapen uppkom därefter. Voss (2009) förklarar att man i ett handslag kan visa dominans genom att handflatan pekar nedåt och underkastelse genom att låta sin handflata peka uppåt. Jämlikhet visas om handflatan hålls lodrät.
En knuten hand med ett pekande finger anser Voss (2009) ge en negativ uppfattning eftersom det kan ses som en symbolisk klubba som slås för att få åhöraren att lyda. Om vi gnuggar händerna signalerar vi att vi har positiva förväntningar och genom att gnugga tummen mot pekfingret visar vi att vi förväntar oss pengar. Att vända handflatorna mot varandra och pressa ihop den ena handens fingrar med den andra handens fingrar så att en spira (kyrk-spiran) bildas ger vi ett intryck av självförtroende och överlägsenhet menar Voss (2009). Knäppta händer är ett tecken på frustration och på vilken höjd händerna hålls är olika beroende på graden av frustration hos personen. Tummarna används på olika sätt för att visa dominans, säkerhet och ibland även aggressivitet. Att peka på en person med tummen ses som respektlöst och nedlåtande.
Swedenmark (2012) berättar att man i Italien ofta ser en gest där man för samman fingrarna till en kon och skakar på handen upp och ner. Gesten betyder ungefär ”vad håller du på med?”. Italienare är flitiga användare av gester och där har gesterna till och med fått egna ”ordböcker”. Gesterna används för att uttrycka allt ifrån ”det bryr jag mig inte om”, ”vad gott!” och ”han är bedragen”. De olika handrörelserna vid olika gester ser visserligen inte likadana ut i hela Italien. Det napolitanska gestspråket beskrivs vara särskilt rikt enligt Swedenmark (2012). Dock är ingen kultur fattig på gestspråk utan det handlar snarare om att vi använder gesterna på olika sätt. Gesterna är olika men kan mycket väl betyda samma sak. Till exempel då en italienare argt slår ut med händerna kanske en svensk rynkar på ögonbrynen istället. Svenskar använder sig oftare av blickar och har ett mer diskret gestikulerande än de yviga handrörelserna som till exempel italienarna ofta kommunicerar med. Det finns dock inga studier som bekräftar att människor i Medelhavsområdet gestikulerar mer än andra, förtydligar Swedenmark (2012).
Enligt Hansen (2007) är det förmodligen araber och indier som har det mest rika gestspråket. I Afrika och Asien är det vanligare att man har handflatan nedåt istället för uppåt när man vill vinka till sig någon. Att vinka till sig någon med handflatan vänd uppåt som vi i svenskar gör anses där som oartigt och i Vietnam används denna gest enbart när man kallar på en hund. Vårt skandinaviska sätt att hälsa genom en vinkning (vifta handen fram och tillbaka) är i Vietnam en gest för ”kom hit”. Vi i Skandinavien kliar oss i huvudet när vi är förvirrade men i Japan signalerar detta istället ilska, förklarar Hansen (2007).
Att gestikulera är något vi gör per automatik och oftast planerar vi inte hur vi ska använda gester, menar Swedenmark (2012). Detta är kanske orsaken till att det kan bli så stora missförstånd när vi reser till andra länder med ett annat gestspråk. I många kulturer för man samman tummen och pekfingret till en ring för att tala om att någonting är bra men i några länder (främst asiatiska) är denna gest förknippad med kvinnans könsorgan och ses som en förolämpning. I Japan betyder gesten dock ”pengar”. I Sverige svarar vi ”ja” genom att nicka medan samma gest betyder ”nej i Grekland. Hanssen (2007) beskriver att huvudgester används mer i Indien och på Sri Lanka än i Europa.
Forskare har delat in gesterna i de tre kategorierna emblematiska, ikoniska och språkbundna gester. De emblematiska gesterna (kallade emblemen) är kulturellt inlärda gester. Man menade att emblemen är rörelsemönster med så exakta betydelser att man skulle kunna göra ”ordböcker” över dem. Trots detta är alla gester ändå alltid beroende av sammanhanget, eftersom gestrena kan tolkas på olika sätt om man exempelvis pratar samtidigt. Swedenmark (2012) menar att emblemen är gester som saknar logisk förklaring. Exempel på emblem är till exempel snurrandet av ett finger vid huvudet när man vill visa att någon är knäpp eller, att som italienare, sätta pekfingret på kinden och snurra på det för att tala om att något är gott. Ikoniska gester är mer logiska än emblemen då de används för att försöka avbilda verkligheten. Dessa gester kan vara lättare att förstå men kräver ändå sitt sammanhang och oftast även ett samtidigt yttrande, förklarar Swedenmark (2012). Till exempel att göra en cirkelformad rörelse med händerna samtidigt som man berättar att någonting är runt. Även de ikoniska gesterna ser olika ut i olika kulturer och även de måste alltså läras in. Inom en kultur kan flera olika gester betyda samma sak, som till exempel ”kom hit” som kan uttryckas med flera olika gester. Swedenmark (2012) beskriver att till skillnad från emblematiska och ikoniska gester kan de språkbundna gesterna aldrig användas ensamma utan kräver alltid en samtidig verbal kommunikation. Exempel på språkbundna gester kan vara att gestikulera med händerna medan vi pratar eller att vifta med armarna medan vi ”letar efter ord”.
Voss (2009) talar om att man i forskning har sett att icke-verbala signaler gör ungefär fem gånger så stort intryck jämfört med verbala och att framför allt kvinnor litar mer på den icke-verbala kommunikationen om den verbala och icke-verbala inte stämmer överens. En öppen handflata ger intryck av ärlighet och en person som är ärlig använder händerna när den pratar medan en oärlig person döljer sina händer. Handflatan vänd uppåt tolkas som en undergiven och icke-hotfull gest och en nedåtvänd handflata ger intrycket av makt. Rutialen att skaka hand uppstod enligt Voss (2009) som ett sätt att bevisa att man var obeväpnad, då man sträckte ut sina armar och visade handflatorna. Hälsningsgesten där man greppade varandras handleder för att förhindra motparten från att greppa efter eventuellt gömda vapen uppkom därefter. Voss (2009) förklarar att man i ett handslag kan visa dominans genom att handflatan pekar nedåt och underkastelse genom att låta sin handflata peka uppåt. Jämlikhet visas om handflatan hålls lodrät.
En knuten hand med ett pekande finger anser Voss (2009) ge en negativ uppfattning eftersom det kan ses som en symbolisk klubba som slås för att få åhöraren att lyda. Om vi gnuggar händerna signalerar vi att vi har positiva förväntningar och genom att gnugga tummen mot pekfingret visar vi att vi förväntar oss pengar. Att vända handflatorna mot varandra och pressa ihop den ena handens fingrar med den andra handens fingrar så att en spira (kyrk-spiran) bildas ger vi ett intryck av självförtroende och överlägsenhet menar Voss (2009). Knäppta händer är ett tecken på frustration och på vilken höjd händerna hålls är olika beroende på graden av frustration hos personen. Tummarna används på olika sätt för att visa dominans, säkerhet och ibland även aggressivitet. Att peka på en person med tummen ses som respektlöst och nedlåtande.
"Enligt Voss (2009) kan en knuten hand med ett pekande finger innebära något negativt, det kan uppfattas som en symbolisk klubba som slås för att få åhöraren att lyda."
Visar bilden att någonting är bra, eller är gesten förknippad med en kvinnas könsorgan?
Den så kallade "kyrk-spiran" som enligt Voss (2009) ger ett intryck av självförtroende och överlägsenhet.